Lite tankar en fredagskväll ♡

Hejsan !

Då det inte gick att skriva allt jag ville som svar till dig Katrin, så kommer här ett inlägg ♡

 

Katrin
OKTOBER 16, 2015 10:08

Hej Paula! Följer er kamp samtidigt som jag kämpar med min egna som är spridd cancer. Jag är bara 47 år och har fått detta fruktansvärda besked förra veckan. Lever i en mardröm som jag aldrig kunnat föreställa mig i min vildaste fantasi skulle hända mig. Jag förundras över var ni får er styrka ifrån? Hur klarar ni av att frambringa er positivitet? Vet att du är kristen och undrar också hur du förhåller dig till just detta att eländet aldrig tar slut. Det kommer nya bränder hela tiden. Är du inte förbannad på Gud? Jag förstår inte hur jag ska kunna klara framtiden som ser allt annat ön ljus ut för mig. Hur ska man kunna leva med vetskapen att det snart är slut pga den här vidriga cancern? Är så rädd...


Hej fina du 🍂♡🍂För det första vill jag tacka dig för att du läser våra bloggar och att du i den situation du befinner dig i ,orkar skriva till just mig. Blir så ledsen över att höra att även du drabbats.
Du skriver att du är 47år och jag är 46 år, så du är bara ett år äldre.
Jag kan verkligen förstå din oro och smärta, trots att jag ju inte känner dig, men då vi genomlevt just det du upplever. Mardrömmen som plötsligt drabbar en själv. Jag vet inte vilket typ av cancer du har, men läser att du har spridd cancer. När man får beskedet, slår det ofta ner som en blixt och man hamnar många gånger i ett slags chocktillstånd. Vi gjorde det, då vår dotter Caroline drabbades av cancer. Sekunder blev till minuter och timmar och nätter och dagar flöt ihop. En lamslående apati och håglöshet infann sig. Men mitt i allt rullade livet vidare och vi med den. Och hur märkligt det än är, så går denna första chock över i nästa fas och därefter nästa. Sakta men säkert försöker man förstå, det som egentligen är fullkomligt obegripligt. Känslorna, som både går upp och ner. Att gråta kan vara så oerhört skönt. Man kan till och med bli arg. För minsta grej. Men det är naturligt. Psyket och kroppen utsätts för enorma påfrestningar och för att klara av allt sätts olika mekanismer igång i kroppen. Jag tänker mig att jag kanske kan delge dig, hur vi hanterade alltihop. Vi bestämde oss väldigt tidigt för att absolut med alla medel kämpa emot. Vi började läsa på om sjukdomen, ta reda på vilka alternativ som finns och fanns. Operationsmöjligheter och behandlingar med mera. Och ju mer vi tog reda på, desto mer lärde vi oss. Vi bearbetade all info så gott vi kunde och insåg att kunskap gav oss möjligheter till handling. Under tiden försökte vi hjälpa Caroline att må så bra som möjligt och stärka hennes egen tro på att hon skulle klara detta. Vi gjorde verkligen allt. Under operationstiden, strålbehandlingen och cellgiftbehandlingarna. Med stor respekt, men ändå med ett mål i sikte, såg vi helt enkelt till att hon behöll fokus på att överleva. Varje stund och varje dag. Små, små delmål sattes och likaså större mål. Att kunna prata, sitta upp, att gå, att kunna klara av ljud, att klara av att gå ett par steg, se på TV, använda mobilen,att klara av att gå ut ur sitt rum. Att sitta i dagrummet 5 min, 10 min, 15 min osv. Många tårar blev det och motgångar, men vi fokuserade mest på framgångarna. Lät Caroline vara som hon var. Ena stunden ledsen, för att i nästa vara glad. Ena stunden besviken, andra orolig inför framtiden. Men då hennes inre styrka och kampvilja växte, så kom även framstegen. Små som stora. Och detta har pågått fram tills dags dato och vi fortsätter på detta spår. Det funkade och funkar för oss och inte minst för Caroline. Att försöka fokusera på här och nu. Verkligen just nu. Det anser vår familj vara otroligt viktigt. Hur man mår just nu. Vad man orkar just nu. Vad man vill just nu. Finns det något man kan glädjas åt just nu. Att inte gå händelserna i förväg. Du undrar över vart vi får vår styrka. Det beror nog på vem av oss du frågar. Men jag tror att alla, precis alla, även du, trots att du just nu kanske inte tror det, ändå kan hitta den där styrkan inom sig. Den finns där, hos oss alla. Även när vi tror, att vi nått, det vi klarar av. Vi människor klarar tydligen mycket mer än vi själva tror. Och det är kanske tryggt att veta att när man befinner sig i mycket svåra livskriser. Vi tror oss inte orka, men vi gör det. Vi ger inte upp. Det är nog den där känslan av att inte veta vad som kommer att hända, som är det värsta. Det är den som skapar oro. Det är då vårt hopp och även vår tro, verkligen sätts på prov. Vi vill veta, men kan inte alltid få de svar vi önskar och det kan kännas enormt svårt. Att då försöka behålla fokus och försöka leva här och nu, tror jag kan vara till hjälp. Och då tycker i alla fall jag att det hjälper att be och jag tror på att Gud hör bön.
Du undrar om jag inte är förbannad på Gud, då nya saker hela tiden dyker upp och att det aldrig tycks ta slut. Nej, jag tänker nog inte så.
För mig är Gud god.
Han sänder inte sjukdomar, hunger, svält, krig och elände hit till jorden.
Det är nog andra faktorer som påverkar det.

Varför griper inte Gud in?
Varför låter Gud människor fara illa och lida?
Varför råkar jag och vi, ut för detta?
Ja, många ställer just dessa frågor.
Jag önskar jag kunde svara, men det kan jag inte.
Varför får vi cancer?
Varför fick vår 21-åriga dotter Caroline hjärncancer?
Jag vet inte det heller.
20 kvinnor i Sverige drabbas av bröstcancer varje dag och
13 miljoner människor i världen, drabbas av olika sorters cancer varje år.
Varför?
Jag vet inte.
Och ingen kan svara på dessa frågor ännu.
Men jag hoppas och tror att vi en dag får veta.
🍃💚🍃💚🍃💚🍃
För mig ger min tro trygghet.
Att veta att vart jag än befinner mig, så finns alltid Gud där.
Jag har också varit rädd inför vad som komma skall.
Jag har fått kämpa otroligt för att överleva.
31 operationer, flygturer ut genom bilfönster efter frontalkrock med långtradare,
bort op. äggstockar och livmoder då jag fick elakartat, allergichocker, stomi op. med mera..
Jag har genomlevt ohyggligt mycket smärta och allt detta har format mig till den människa jag är idag.
En oerhört tacksam människa. Tacksam över att veta att livet inte är en självklarhet.
Det är istället en stor gåva, som vi får förvalta under den tid vi lever här på jorden.

Ingen av oss vet vad som händer imorgon. Inte om en timme. Inte ens nästa minut.
Det vi vet, är bara det som händer, här och nu.
Vi tror att vi kan planera ,men det kan vi inte.
🍃💚🍃💚🍃💚🍃
Jag förstår att du är rädd. Det skulle jag också vara.
Och har så varit. Men jag tänkte och har alltid tänkt, att vad som än händer så ska jag bjuda upp till kamp.
Jag har helt enkelt vägrat ge upp. Så,hur svåra än oddsen är och blir, ge inte upp hoppet!
Se på Caroline.Hur tufft det än är, så ger hon inte upp.
Så, fortsätt kämpa och njut av det som du kan njuta av.ღ ღ ღ
Dela upp dagen i små delar, för det finns alltid någon del av dagen som är bra eller bättre
och ta vara på dessa. Gör sådant du tycker om att göra och undvik det som tär på din energi.
Försök att inte gå händelserna i förväg, utan ta en stund i taget.
Ta reda på allt du kan om din sjukdom och se till att få den bästa behandlingen.
Var aktiv i din behandlingsprocess, det hjälper dig att fokusera.🍂ღ ღ ღ🍂
Gråt då du känner för det, men sök att hitta massor av sådant som får dig att bli glad.
Det viktigaste av allt, hur svårt det än kan låta, försök tänk positivt och ge INTE upp. 
Sänder dig mina varmaste kramar och MASSOR av kärlek. Du ÄR starkare än du tror!!! 💪 💪 💪
Du kommer att finnas både i mina tankar och böner💕 Önskar dig allt gott💕
// Paula Taxén och min lilla familj

 
Anonym

Katrin,hela mitt hjärta till dej ❤

Ann

Beundrar din kraft Paula🌹🌹🌹

Ingrid

Styrka och kärlek till dig Katrin och Paula m familj❤️

Linda

❤️Skickar superkrafter till er

Elisabeth

Önskar så att det hänt något positivt senaste dagarna hos er! En stund i taget gäller som alltid!

Varma kramar till er alla från Elisabeth
som ofta har er i tankarna

Magdalena

Hej Paula,

Du och din familj finns i mina tankar. Jag känner starkt för er som du kanske har förstått.

Jag förstår att du måste vara helt slut nu. Du lägger ju alla krafter på att hjälpa Caroline. Om det är något jag kan hjälpa dig med så hör av dig till mig <3

PS. Jag har skickat en vänförfrågan till dig på Facebook och skrivit ett meddelande till dig. Meddelandet har antagligen hamnat i din "other" mapp. DS

Styrkekram