Våra liv blir till minnen för någon annan ♡ 웃 유 ♡

Hej alla underbara bloggläsare ♡
 
Ibland far ens tankar iväg och det ena leder till det andra.
Spännande eller hur.
Javisst!
 
Häromdagen fann jag något som gladde mig väldigt mycket.
Vänta bara så ska ni få se! 
 
Från min släkting fick jag en del foton och jag satte mig ner för att studera de lite bättre.
Längst till höger på nedersta raden, sitter min älskade farmor Laina.
Jag minns fortfarande hennes vågiga lockar, som jag ivrigt kammade när jag var liten.
 
Och här syns min farmors föräldrar Hermanni och Serafiia och 9 av 11 syskon.
Det är min farmor som står till höger om mamman, med en rosett i håret. 
Flera av syskonen flyttade till Canada och det är så fantastiskt att jag fått kontakt med
flera av mina sysslingar där och blivit vän med de på bland annat Facebook. 
 
Farfars första fru hade dött och han lämnades ensam med flera barn.
Kriget kom och han var tvungen att inställa sig.
De stackars barnen hamnade liksom många andra barn, under den här tiden,på barnhem.
Men efter kriget (farfar var i kriget i 5 år),fann han åter kärleken då han träffade,
min farmor och ett liv tillsammans kunde åter börja.
Barnen från barnhemmet hämtades och år 1943,
vid 31 års ålder gifte sig min farmor med min farfar. 
Lyckan blev dock inte så långvarig,
då farfar hade skadats av bland annat blyhagel i kriget
och dog slutligen av en hjärtinfarkt vid 51 års ålder, år 1963.
Min pappa föddes 1947 och min farmor var då 35 år och han minns väl
hur det är och var att leva utan en far.
Min pappa hade precis fyllt 16 år, då min farfar dog.
Då jag studerade fotot lite mer och förstorade det.
Såg jag pötsligt något!
Farmor hade något runt sin handled.
Ett smycke.
Och vet ni vad?
Jo, jag vände nästan upp och ned på hela huset idag för att htta den där "lilla" presenten
min farmor gav mig, då jag var ca 17år. Och så fann jag den ♡ ♡ ♡ och kände mig så lycklig.
Smycket hon hade runt sin handled då hon gifte sig!!!
Jag putsade upp den och ser ni så vacker den är.
Tänk, jag fyller 47 år i sommar och håller något i min hand som min farmor hade.
Åh, hon måste ha varit så stolt över den.
 
Vi är inte säkra på vart farfar köpte smycket eller när den är tillverkad.
Men pappa minns att farfar berättat, att han köpt den på vägen hem från kriget och att 
farmor varit så rädd om den och sällan använde den.
Den kanske inte har så stort värde,då den nog inte är av guld, men vem bryr sig om sånt!
Värdet sitter inte alltid i vad saker och ting kostar.
För mig är den ovärdelig.
Ni kan ju bara tänka er.
 
Min farfar som jag aldrig hann träffa, köpte denna under kriget, det finska vinterkriget.
Han överlevde, liksom min morfar, krigets fasor. 
Att trots det och trots att man förlorat allt som kan kallas, ett verkligt värde i livet,
(tex. familj, släkt och vänner)
Att trots allt kunna finna kärleken, hoppet och tron på en ny framtid.
 
På väg hem, någonstans, från kriget, sargad både kroppsligt och själsligt,
och ändå bevara och bära med sig något som kanske höll ens hopp uppe.
En, om så liten kärleksgåva, men som betydde så mycket för min farmor.
Så vackert och helt otroligt gripande.
Och nu kommer jag att vårda denna lilla kärleksgåva
lika ömt och varsamt som min älskade farmor gjorde ♡
 
 
Min lilla farmor Laina, förblev och levde ensam i sin lilla stuga,
efter att farfar dog, tills hon gick bort år 2002, 90 år gammal  ♥ ♥ ♥
Jag saknar dig fortfarande min fina farmor.
Jag fick även den ring hon bar, med farfars namn ingraverad och så ett sött litet smycke.
 
Tänk, så mycket minnen vi får med oss genom livet.
Våra liv blir till minnen för någon annan ♡ ♡ ♡    
 
Och det är så fint att vi kan fortsätta att samla minnen.
Underbart ♡ 
Häromdagen firade vi min pappa som fyllt 69 år ♡ 
Och här ser ni pappa och hans gulliga fru Marita ♡ 
Och vi bjöd bland annat på vildsvinsköttbullar som var jättegoda ✿◕ ‿ ◕✿   
Och jag mindes servettvikningarna vi gjorde då jag var ung och som även Carolines kompis Jaro,
hade gjort . Så vi testade att göra dessa och de blev ju jättecoola.
Pappa och älskade Caroline  ღ ღ ღ  
Och tårta hade vi också gjort. Hjortronsylt, banan, marsan och blåbärsgrädde toppat med lite godis.
 
Javisst och så fick pappa öppna presenter med mera ♪ ♫ ♩ ♬ ♭ 
Och det tyckte han var roligt :))) Vad han fick?
Jo, en snygg tröja, 2 par undertröjjor och 7- pack strumpor.
Den nya kläderna provades och han fotograferades ggr. flera hahhahaaa
Och resultatet syns här. Jag och min fina glada och roliga pappa på bild ♡
 
Javisst och när man unnar sig och äter lite för mycket gott,
ja, då gäller det också att äta lite mer nyttigt andra dagar.
Och så röra på sig givetvis
Jag tog ett kort från sjukgymnastiken, där jag går.
Ja och nu är det här lilla inlägget slut.
Avslutar därför med ett litet foto på den vackra björken.
Trots att det är så kallt och har så varit, alldeles för länge, så ser man ju inte direkt framemot
snöslasket och regnet heller ☁ ☂ ☁ ☂ 
 
Önskar er alla en jättefin fortsättning på helgen och hoppas att ni får många fina stunder som 
blir till fina minnen.
 
Kramis från mig och min illa familj 
 
Jessica

Tycker det är så himlans fint det där när smycken går i arv! Det är sådant som inte går att byta ut och sällan någon annan som har ett likadant! Fick själv ett halsband utav farmor när jag konfirmerade mig som hon fick när hon konfirmerade sig :)

Svar: Hejsan ♡
Visst är det!
Jag har även en liten grön platt sten som ju inte har något värde alls, men som vi hittade när vi var på en strand i Norge då jag var liten.Den där stenen,ja den har följt med mig hela livet. Många gånger har jag hittat den i min väska, nästan som en tur-sten.
Jag minns att jag visade den för min pappa och att han sa
-Jamen, det där är nog en smaragd.
Wow, tänkte jag!
Men sen sa han att han skojade , att det nog bara var en vanlig sten, som slipats genom åren av saltet och vågorna som slagit den mot andra stenar osv
Men för mig blev den där lilla gröna platta stenen en följeslagare.
Värdefull eller inte.
Ska se om jag hittar på den en dag.
Ligger nog i en av mina väskor.
Ibland i stomi väskan ibland i handväskan...hahahaa
Ha en fortsatt trevlig helg och tack för din fina kommentar ♡♡♡
Paula Taxén

Anonym

Rörande och mycket välskrivet. Farsgubben ser inte ut att vara en dag över 55...

Svar: Åh, tack snälla ❁◕ ‿ ◕❁ Hoppas jag ärver den egenskapen när jag fyller 69 år .
Min bror ser också väldigt ung ut, trots att han fyllt 48 år :))
Kramis från lilla mig ♡
Paula Taxén

Anonym

Hej din blogg är så full av känslor o alla fina minnen som blir en del av ens personlighet Vet du vad ditt fina vita porslin heter i vart du köpt det? Med vänliga hälsningar, Caroline

Svar: Vad gullig du är ♡ Tack ♡Ja, jag tänker så också, minnen formar oss och blir till en del av våra personligheter.Tänker mig att många av oss ju varit med om både sorg och glädjeämnen. Att vi ödmjukt och tacksamt tar emot och förvaltar det som varit bra och att vi försöker förbättra, det vi kanske upplevt som mindre bra. Minnen är redan skapade och vi själva skapar nya. Att försöka , var och en så gott man kan, att leva så att vi skapar goda och fina minnen, det tycker jag man kan ha som ett litet riktmärke ♡ Porslinet,det vita har jag en gång i tiden hittat på ICA Maxi tror jag. Jo, så var det.De kan ha mycket som är fint, och får då och då in både porslin och annat som jag tyckt varit jättefint. Vi har lite olika sorters porslin, en del är ärvda och andra har vi fått i födelsedagspresent osv. Kul att du läser min blogg och tack för din gulliga kommentar ♡♡♡
Paula Taxén

Anonym

Verkligen ett fint inlägg. Historia och de människor som levat innan oss.

Svar: Tack snälla du ! K❤️R❤️A❤️M❤️
Paula Taxén