*`*•♡ Att se en morgondag trots allt*`*•♡

Halloj igen ♡♡♡
 
I Enköpings Posten  finns en torsdagskrönika där reportern Bengt Johansson idag skriver
om " Att se en morgondag trots allt" 
I dagens krönika finns bland annat vår dotter med.
Klicka på länken ovan för att läsa vad som står
eller läs vad som står här.
Vet inte om ni kan förstora det på något sätt.
Annars kan ni som sagt läsa vad det står även på nätet👍
 
 
I krönikan står det också om 22 åriga Felicia som förlorade sina båda ben i en trafikolycka.
 
När man läser om människor som som,liksom jag själv,
varit med om väldigt svåra olyckor,
sjukdomar och livshändelser, så blir en sak väldigt tydlig.
Livskraften, viljan att leva, den finns inuti oss alla.
Det tror vi inte, men det är först när vi råkar ut för något,
som den där kraften blommar ut.
Viljan att leva.
Vi ger inte upp.
 
Då Caroline gjorde sin senaste op.smög sig oron närmare och närmare.
Väntan och timmarna blev långa och jag och Torbjörn sa till varandra:
"-Det spelar ingen roll om Caroline inte kan gå, bara hon vaknar och vi får 
vara TILLSAMMANS igen".
Rädslan att förlora sitt enda barn var fruktansvärd.
Givetvis var vårt och Carolines hopp att op. skulle gå bra,
men när allt ställs på sin spets, så omvärderas ens tankar.
Det viktigaste i livet är just livet.
Det är en stor gåva.
Och det går att leva ett bra liv, med eller utan handikapp.
Livet blir kanske inte precis som förr, men med nya förutsättningar,
lär man sig med tiden att acceptera att ingenting här i livet är självklart.
Ingenting, absolut ingenting kan vi förutbestämma.
Allt kan alltid hända, som förändrar ditt liv.
 
Önskar er alla en fortsatt fin dag
 
 
 
 
 
 
 
Ann-Christine

Många som inte har råkat ut för svårigheter i livet tar många gånger saker som ganska självklara.
Nu skaffar vi barn; och gör så medan många får utstå utredningar och annat innan det förhoppningsvis blir barn.
Man planerar för hur allt ska bli när barnet är fött.
I de allra flesta fall föds barn i Sverige friska och förlossningen går utan komplikationer men vissa får funktionshinder att leva med hela livet.
Många människor slipper sjukdom och elände medan andra får alltför mycket av det.
Många slipper vara med om död och olyckor medan andra drabbas.
Vår familj har varit med om både det ena och det andra och visst det kanske spelar roll hur man är som person; men jag håller med dig att man värdesätter livet oerhört mycket .
Jag tackar Gud varje dag jag vaknar och inser att en ny dag ligger framför mig. Mitt liv kunde ha tagit slut för 3 år sen i en akut blodförgiftning.

Svar: Hejsan Ann-Christine 💕 Tack för dina kloka ord och tänkvärda ord. Det kan vara svårt att sätta sig in i varandras liv då våra liv och erfarenheter är olika.En del människor försöker förstå, andra orkar inte och vissa försöker inte ens.Men när olyckan slår ner i det egna hemmet, hos någon man känner eller hos en själv, då är det lättare att förstå även andra.Alla skulle vi ju vilja leva ett liv helt fritt från bekymmer, men det är omöjligt.Vi drabbas och en del drabbas till och med om och om igen. Men vi människor har fantastiska krafter inom oss, trots att inte alla litar på att de har det.Vi reser oss och vi kämpar på. Jag har också haft blodförgiftning och det var en skräckfylld upplevelse.Den spred sig och det var väldigt skrämmande.Som tur var fick man till slut bukt på den och det tog ca 3 veckor med speciell antibiotika och massor av andra mediciner. Jag låg inlagd på sjukhus och känslan att klara även denna pers vet jag precis vad du menar.Jag tackar också Gud för att jag får leva🙏Det känns så fint👼och trots alla op jag gått igenom har jag aldrig förlorat min tro eller hoppet om att allting alltid kan bli bättre.Om inte perfekt, men ändå bättre💕Sänder dig en gigantisk kram och önskar dig allt gott i världen💗💗💗
Paula Taxén