I samma båt på mammografin 🛶🛳⛵️

Hej på er ❤️
 
Strömmen av människor som kom och som gick in genom dörren och uppför trapporna tycktes aldrig minska.
Alla var kvinnor.
Själv hittade jag också till väntrum 1 och satte mig på en av de svarta skinnsofforna,lite lagom bort,sådär utmed väggen.
Tystnaden bredde ut sig och alla, ja vi 5 personer som satt där och alla nya som anlände, alla utom jag, satte sig omedelbart ner med varsin mobiltelefon i handen.
 
Mammografin var mysigt utsmyckad med rosa ballonger och fina rosa band och jag förstod på en gång att det var till för att uppmärksamma det faktum att så många kvinnor drabbas av bröstcancer och kampen därför måste fortsätta.
 
Jag hade precis skyndat mig från UKKC "Uppsala Käkkirurgiska Centrum" där jag fått en snabb tid, fint omhändertagande och vård, då det ju krånglat lite efter min visdomstandsop.
Det blev till att spola rent ,undersöka och konstatera att jag behöver knapra i mig antibiotika och förhoppningsvis så blir jag bra sen 🙏🏻
 
Traskade i alla fall uppför alla trappstegen upp till mammografiavdelningen och kände mig lite oroad inför undersökningen.
Minns fortfarande den gången, då tårarna aldrig ville sluta falla. Då bröst och armhåla var så blå, att man kunnat tro att jag varit med om en olycka.
 
Mammografi-apparaturerna har förnyats och ser numera helt annorlunda ut än vad de gamla gjorde,
men efter den händelsen,ja,då jag fick stora blåmärken av att undersökas i den gamla maskinen, så trodde jag att jag aldrig skulle våga mig tillbaka.
 
Men, efter att jag gråtit hejdlöst i säkert en timme,så kom ilskan och med ilskan kom modet och viljan att se till att det här aldrig mer fick hända igen!!
Efter lite telefonerande och mer tårar i ren chock,lovade sjukhuset att detta aldrig skulle upprepas.
Det hade blivit något fel.
Maskinen hade inte känt av hur hårt tryck/ press brösten kunde utsättas för.
Jag minns mina skrik och mina försök att få någon att förstå hur fruktansvärt ont det hela gjorde.
Men ingen förstod.
Jo,efteråt när brösten och armhålan var helt blå😥
 
Nu var det då dags igen.
 
I väntrummet,i tystnaden ,satt jag där och mindes plötsligt hur Caroline och jag suttit på onkologen när Caroline skulle strålas år 2014.
Ingen sa någonting, inte ett ord till varandra, inte innan vi själva tog modet till oss och började.Jag minns också de gånger Caroline ensam satt och väntade på sin tur.
Ensam satt hon bland många andra.
En 20 åring.I tysthet.
Ingen att dela sina tankar och funderingar med.
Inte förrän hon själv visade att det var möjligt.
Ja,att prata med varandra❤️
 
Trevande började jag med ett litet hej👋🏻
-Ja,jag tänkte vi sitter liksom i samma båt här,sa jag väldigt försiktigt.
Någon tittade försiktigt upp,en annan log och den tredje klickade av sin mobil och den fjärde väntade ivrigt på om jag skulle fortsätta.Den otroliga tystnaden,byttes plötsligt mot lite ljud, av någon som så gärna ville berätta om sina upplevelser. Tystnaden bröts av mig❤️
Jag ville så gärna att var och en av de där kvinnorna skulle våga komma tillbaka.Inte vara rädd.Våga anförtro sig.Våga prata med varandra och ge varandra stöd.
 
Allas blickar var nu vända mot mig och märkligt nog lyssnade de mycket noga och en känsla av lättnad kom då jag slutligen berättade att även jag vågat mig tillbaka.
Inte bara i år,utan i många år och kommer så att fortsätta.
 
Det visade sig att min berättelse kom som en gåva från himlen till några av kvinnorna,då de också varit så rädda och oroliga inför undersökningen.
Någon hade också haft liknande erfarenheter som jag.
 
Jag berättade om hur viktigt det är att vi vågar tala om hur vi känner och också säga ifrån om vi tycker att det gör ont vid undersökningen.Det är våra kroppar och det är våra bröst. Det är viktigt även för personalen att få ta del av det vi tycker, då de ju då får en bättre möjlighet att göra undersökningen på ett så smärtfritt sätt som möjligt.
 
Så min uppmaning var och är att man ska SLUTA vara tyst och istället prata och tala om precis hur man känner.
 
Den tysta båten, med alla tystlåtna kvinnor, fylldes och förbyttes sakta men säkert mot pratglada kvinnor och alla önskade vi varandra lycka till ❤️Fantastiskt❤️
 
Tänk så lite, många gånger kan göra så stor skillnad🙏🏻
 
Nöjd och glad åkte jag sedan hem med en förhoppning om att dessa kvinnor kanske kan föra vidare mitt budskap till sin vän,släkting,dotter,granne...
 
Tillsammans kan vi nämligen hjälpa och stötta varandra och jag känner mig verkligen glad över att det hemska jag en gång var med om gett mig styrkan att hjälpa andra     ❤️❤️❤️
 
 Varm kram från lilla mig ❤️❤️❤️