Att känna tacksamhet 🌿🌷🌿

God lördagsmorgon allihop 💖
 
Solen skiner så vackert och kaffekoppen och jag traskade runt i trädgården i gummistövlar och pyjamas för att inspektera om något nytt hade hänt.
 
Förutom att fler dahlior och andra lökar ska sättas i jord såg jag mig ivrigt omkring för att se om någon ny tulpan eller annan blomma slagit ut 👀 
Till min glädje såg jag i alla fall pärlhyacinter och fänrikshjärtan trängas och kriga om uppmärksamheten, men än hade de vackra dubbeltulpanerna i olika sorter och färgnyanser inte vecklat ut sina blad.
 
Åh, jag njuter av allt vackert. Fåglar som kvittrar och flyger in och ut ur fågelholkarna, citronfjärilar som sitter på daggvåta blomblad och planerar dagens flygfärder och  myror som vandrar i långa rader. Alla med en uppgift och mening🐞🐜🐝
Plötsligt kände jag dock något mindre kul.
Hur hålet i min ena gummistövel irriterande nog sipprade in fukt. Hmmmm...varför håller inte gummistövlar längre? 
 
Nåja, vem bryr sig. Foten blev blöt, och skon ja, den torkar väl upp så småningom och på något sätt går det kanske att laga gummistöveln också.
Minns min farmors stövlar.
Lappade och lagade, precis som hennes sockor ❤️
 
Går de inte att laga får jag väl helt enkelt köpa nya.
De var som tur var inte så dyra, då de var köpta på RUSTA.
Hur som haver.
Det kan i vilket fall som helst, inte få mig att känna det jag känner just nu.
En enorm TACKSAMHET🙏🏻
Det har ju inte gått så lång tid, sedan Caroline opererades. Bara några få veckor. 
Men innebörden, det som pågick under dessa veckor, det  kommer vi för alltid att komma ihåg.
Det finns ett ord som sammanfattar det hela väldigt bra.
”KAMP”
Det var en kamp om och för varje sekund.
 
De 3 första dagarna kräktes Caroline oavbrutet,
vilket var väldigt jobbigt för hennes nyopererade huvud.
Tysta sekunder, minuter och timmar och dagar som flöt på, utan varken datum eller namn.
Tystnaden avbröts bara av ljudet av den luft som passerade in i apparaten och vidare in i den madrass Caroline låg på.
Plötsligt gick apparaten sönder och Caroline hamnade på de hårda brädor som sjukhussängens botten var gjord av.
Tyvärr fanns det bara en sådan apparat.
Man bytte därför till en vanlig sjukhussäng.
Anledningen till att Caroline önskade en sådan där apparatur var att förutom att man nu opererade hjärnan, för andra gången, så har hon också op. ryggen och där sitter skruvar och plattor, vilka gör ont, särskilt om man blir sängliggande.
Men, som sagt nu blev apparaten trasig och vi såg aldrig skymten av den mer.
Det fanns också stunder av glädje, trots svåra smärtor
❤️❤️❤️❤️ Men att ta del av livet, om så för en liten, liten stund, ledde till än mer smärtor och att Caroline blev hjärntrött och somnade.
Kampen för livet fortsatte dock 💪🏻och framgångar blandades med tuffa nederlag, men där Caroline för varje dag ändå vann ny mark💪🏻👊🏻
En promenad med gåstolen, åtföljdes av en rejäl cocktail morfinpreparat och andra medeciner.
Men då livet väntar, vill man inte mista en endaste sekund. Trots att det kan innebära svåra bakslag.
Ett steg är ändå ett steg.
Hur den än tas och togs👊🏻
Steg som gick framåt, men även många steg som gick bakåt. Efter en liten vaken stund vaggades Caroline åter in i sömn. In i en annan värld. Under solglasögon och handduk. Bort från ljus och ljud. In i morfinlandet.
Ibland skrek Caroline av smärta, trots tuff medecinering😢😢😢 
Det kan kanske vara svårt att förstå hur svår smärta en sådan här operation medför och det är säkert olika för olika personer och hur och var man opereras.
Caroline har hög smärttröskel och som ett exempel på det, så brast hennes blindtarm här hemma.
Först då tyckte Caroline att det var dags att ringa ambulans!!
Så detta med smärta, det är svårt att säga hur det är för var och en. Men om Caroline skriker av smärta, då kan åtminstone vi utgå från att det gör väldigt, väldigt, väldigt ont.
Med andra ord säger bilder väldigt lite om verkligheten.
Ena sekunden kan man le, andra sekunden gråta.
 
Det är helt omöjligt att förklara hur kämpigt detta är och har varit. 
De flesta gånger tar man också foton då någon ler. 
Inte när man gråter.
Varje dag kämpade Caroline en ny match och till slut slog hon en knockout på sin objudne motståndare💪🏻👊🏻💪🏻
Hon erbjöd också sjukgymnasten sitt gåbord, då denne hade haft gips och precis tagit av den✨👼🏻😀
Vår älskade omtänksamma ängel.
Dagen efter bad Caroline om att få åka hem, trots att hon hade fått vara kvar längre.
8 dagar fick räcka!
 
Resan hem var dock en rejäl pärs och Caroline grät av smärta.
Men hon skulle hem!!!
Och vår hund Fire grät nästan han också när han såg Caroline och vägrade sitta i sin hundbur.
Väl hemma somnade Caroline omedelbart.
Med handduken över ansiktet, trots mörkläggningsgardin.
 
Fire fick också läggas under en handduk (en fuktig sådan)  för han hade lyckas få feber och blivit magsjuk.
Efter några dagar med skonkost var han dock frisk och kry igen.
 
Tiden går och ibland förstår man nästan inte hur.
Oron och tröttheten, blandas med glädje och tacksamhet.
 
Caroline tar en stund i taget. Mobiliserar och rehabiliterar.
Ett litet steg i taget, där nya framsteg visar sig varje dag och där trädgården är en fantastisk plats för just detta ändamål. Att lära sig hantera ljud och ljus, balansen, yrseln och smärtorna går bättre och för varje dag och hon blir hela tiden starkare. 
Olika former av övningar, barnsånger med mera övar minnet och det hade varit roligt att spela in första gången Caroline sjöng ”Ekorrn satt i granen” och ännu roligare hur Torbjörn sjöng den😂🤣🤣🤣
Caroline är så glad och tacksam över det fina ärret den duktiga neurokirurgen Francesco Latini gjort.
Han har också åtgärdat inbuktningen av den ”fyrkant” som syntes i Carolines panna.
Denna gång slapp Caroline undan med att bara behöva ta bort 3 agraffer. Läkaren hade också sytt en himla massa andra stygn, men vilka man slipper ta bort 👍🏻👍🏻👍🏻👍🏻
Det ser så snyggt, fint och proffsigt ut.
Verkligen imponerande!
 
Och medan bofinken sjöng så högt den kunde var vi som sagt till Akademiska Sjukhuset på neurokirurgens dagavdelning och tog bort agrafferna.
 
Häromdagen fick Caroline också jättevackra blommor från Sölve och Inger som kom och hälsade på 🌹🌹🌹
Tack snälla ni 😍
 
Livet återvänder saktelingen och vi närmar oss Valborg.
Vår 24:e bröllopsdag och dagen då vår älskade dotter döptes 💍✨💖✨💖✨💖✨💍
 
Jag känner tacksamhet🙏🏻
En stor sådan.
Kan med ord inte beskriva hur stor, mer än att jag känner det.
Tacksamhet över att även vår lilla familj får fira Valborg tillsammans detta år🙏🏻
 
Tack också till alla Er änglar på jord ❤️❤️❤️❤️
Tack för all värme, omtanke och alla fina ord och kommentarer ni sänder ❤️❤️❤️❤️
 
Från djupet av mitt och vår familjs hjärtan önskar vi er en jättefin fortsatt helg och Valborg ❤️❤️❤️
 

Vägen tillbaka 🙏🏻👼🏻🙏🏻

Hej på er alla underbara änglar ❤️
 
Mycket har hänt sedan jag skrev sist.
Det gör ju det, för de flesta.
Livet tuffar vidare som ett tåg, vad som än händer.
Det vackra vädret har fått många vårblommor att titta fram och äntligen har åtminstone en sort av de efterlängtade tulpanerna också slagit ut i blom 🌷🌷🌷
 
Den starka vårsolen har färgat mina kinder röda och hade det varit påsk, hade jag ju kunnat vara påskkärring!
Skämt åsido, men visst har vi haft ett härligt väder 🌝
Det går riktigt fort nu och pionerna som ni kan se längst ner till vänster i bild är på G tillsammans med allium, fänrikshjärtan och andra blommor.
Temperaturen har varit långt över 20 strecket i flera dagar och det händer mycket även i växthuset 🌱
Plocksallaten är ivrigast och har verkligen växt i byttan.
Vindruvekvistarna vi tog in på vårvintern har glädjande nog fått rötter och har därför planterats i byttor.
Nu får de stå i växthuset och förhoppningsvis växa till sig.
På Byggmax sålde de billiga och söta blommor i flerpack och lite petunior och lobelior fick därför följa med hem.
 
Det är otroligt skönt att få sitta ute , ta en fika och få njuta. Njuta av här och nu🙏🏻
 
Att få ta in stillheten, lugnet, naturen, fågelsång och allt det vackra som finns omkring oss.
Denna värld är långt ifrån den värld vi befunnit oss i de senaste veckorna.
 
Timmar har förflutit.
Vi har åkt i hissar och gått i gångar och korridorer.
Många gånger som i dvala, utan att minnas vart vi kom ifrån och vart vi skulle.
 
Sjukhus känns och doftar sjukhus.
Doften av handsprit, sjukhusvagnars gnissel och tavelprydda väggar och så den där väntan.
En fruktansvärd väntan och oro.
Ska Caroline känna igen oss när hon vaknar?
Ska hon kunna prata?
Finna rätt ord.
Veta vad hon vill.
 
Vi passerade också någon slags anslagstavla några gånger, men ingenting där fångade vår uppmärksamhet.
Det var lappar uppsatta här och där, men vi vet inte vad som stod på de. 
 
En staty fanns där också.
Men inte heller den förstod vi oss på. 
En naken människa med hundhuvud med en sopborste? 
 
En dag räddade jag livet på en äldre farbror som troligen drabbades av stroke.
Jag och en byggnadsarbetare.
På ett fullsatt café/ restaurang.
Ingen annan såg vad som pågick, utom just vi två.
Lite märkligt, då vi ju var på ett sjukhus.
Jag sprang först till mannen, sen sprang jag och larmade restaurangpersonal, som också larmade och sen sprang jag tillbaka till mannen som var jätteorolig.
-Du, kära du, jag tror jag håller på att bli blind, sa han till mig.
-Jag förstår inte, jag håller på att bli blind.
-Jag ser så dåligt !! 
Jag frågade om han var på sjukhuset för egen del och om han var sjuk på något sätt. 
Han ville svara men kunde inte formulera orden.
Jag såg att han gärna ville få i sig en smörgås och kaffet som föll ur hans hand. 
-Ursäkta, får jag fråga om du har diabetes?Har du tabletter?Har du tagit din insulinspruta?
Då försökte han hitta något i sin ficka.
En sockermätare!
-Den har ett jättelågt värde!!! sa jag då.
Mannen gick inte att tala med längre.
Han kunde inte svara hur jag än försökte.
-Har någon larmat eller inte!!!! Kommer det någon läkare???Finns det någon läkare här??? försökte jag ropa.
Folk började bli oroliga, men alla satt som förstelnade.
 
Höll mannen på att falla i sockerkoma?
Hade han fått en stroke?
Eller båda?
 
Plötsigt kommer äntligen två läkare springande.
Jag förklarar snabbt vad som hänt och de tar med sig mannen.
-Tack ropar de.
 
”Att göra liv i livet” som vi brukar säga, har fått ta en liten paus och att ”bara vara just här och nu” är ett bättre sätt att beskriva hur vardagen ter sig.
En sekund kan vara längre än man tror.
 
Caroline har åter opererats och hon och vår lilla familj har och har haft en kämpig tid.
 
Caroline har sett ut som en liten panda, där regnbågens alla färger prytt en stor del av undersidan av hennes vänster öga.
Hon är dock ingen panda, utan en riktig tiger.
En äkta fighter 👊🏻
 
Operationen i sig har lyckats och 
hon kände både igen oss och hon kan prata!!!!
🙏🏻❤️🙏🏻❤️🙏🏻❤️🙏🏻❤️🙏🏻❤️🙏🏻❤️👼🏻❤️👼🏻❤️👼🏻❤️🙏🏻
Fire skrek av glädje när Caroline kom hem ❤️❤️❤️
 
Sakta, med små,små steg i taget, tar Caroline åter del av allt det vackra runtomkring henne 🙏🏻

Färgglada fjärilar flyger runt, surrande humlor och söta nyckelpigor tittar fram i vår trädgård.

Men allt som heter liv, allt det som man kanske inte ens reflekterar över, gör dock Caroline trött.

Hjärntrött.

Förutom att hantera svåra smärtor, tar det tid att lära sig att göra saker på ett nytt sätt.

Bara att vrida huvudet är svårt.

Att orka fästa blicken, lyssna eller delta i samtal är kämpigt.

Yrsel, balanssvårigheter och minnessvårigheter, ja, även de är jobbiga.

Men vi kämpar på och för varje dag vinner vi ny mark💪🏻

En dag i taget.

Sekunder minuter och timmar.

Tillsammans ❤️

Vi inväntar nu svar på de celler vilka man tagit prov på och därefter får vi se vad som händer.

Tills dess fortsätter vi kämpa och försiktigt orkar och vågar vi göra ”Liv i livet igen ”

 

 

Igår var det också 5 år sedan Torbjörn pappa gick bort.

Samma dag som även Carolines fd. tränare Pekka Dahlhöjd avled.

Många vackra minnen har vi kvar i våra hjärtan och det är det som är så fint med livet.

Om man fyller livet med liv, så får man många vackra minnen.

Kram från oss ❤️❤️❤️

Våren är här och en underbar liten söt bebis förgyllde hela den här dagen😍

God kväll🙋‍♀️
 
Ja, så kom då äntligen våren 🐞🌱🌷☀️ 
Äntligen!!! Inte en dag för sent.
Tulpanerna syns nu titta fram lite varstans och nyckelpigorna har också vaknat till liv.
Och flyttfåglarna har återvänt 
 
Blommar gör det även inomhus och tänk att något så litet kan vara så otroligt vackert 🌿🌸🌸🌸🌿
 
Idag fick vi besök av söta Beatrice och hennes otroligt söta son Matheo 💖💖💖
Det kändes som att vår hund Fire och Beatrices son tyckte om varandra från första ögonkastet ❤️
Alltså det var helt fantastiskt ❤️😍❤️😍❤️
Och lilla Matheo fick sitta i knä både här och där och här sitter han hos Torbjörn😊✨Och Fire är med han också, trots att han bara syns till hälften i bild😀
Och så fick jag ha den underbara sötnosen en stund hos mig och efter det doftade jag sådär härligt bebisgott 😍
Och bäst trivdes Matheo givetvis hos sin mamma ❤️
Här zoomar han dock nyfiket in Caroline ❤️❤️❤️
som ju också fick hålla och krama honom.
Alltså hur söt kan man vara 😍😍😍
Förstår dig så väl Ewa, att du njuter av varje sekund du får tillbringa med ditt barnbarn ❤️❤️❤️
Det var jättetrevligt att även få träffa dig. Fika och prata en stund och så härligt att få dela både skratt och livets olika samtalsämnen, med en varm och fin människa ❤️
 
Ännu en dag av alla dagar har gått.
Återigen en väldigt fin dag.
 
Och nu säger jag god natt till er allihop💖