Hur bemöter man de empatilösa 😔

Hej på er💞

Ibland möter man otroligt självupptagna, uppblåsta och empatilösa människor, vilka gärna söker sig till ställen där de kan framhäva sig.

Det känns liksom i atmosfären att den där härliga och mysiga känslan och livet man själv har, inte alls infinner sig. 

 

Dessa människor anser sig ofta bättre än andra och ställer gärna andra till svars. Värderar sin egen status högre och vill gärna framhäva den också. 

De ställer gärna många och ofta privata frågor och tycks ge och ha egna svar och också svar på  sådant man inte ens själv känner till.

Ger man ett svar, tycks inte heller det stilla nyfikenheten eller hjälpa till att få det svar som man eftersökt, utan snabbt, snabbt haglar en ny fråga.

Dessa människor tycks inte alls vara intresserade av dig egentligen. De vill bara stilla sin nyfikenhet. Veta mer och veta allt, som sedan kan vara och bli till ett bra underlag för skvaller vid fikabordet eller tjejträffen, gärna med ett vinglas i handen.

Jag undrar ofta vad dessa människor får ut av sådant?Tillför det något i deras eget liv?

Stannar de någonsin upp och reflekterar över vad de får för svar och vad de får veta och hur hanterar de egentligen den informationen de får? Går det någonsin in något av det man berättat eller redan sagt?

 

Visst möter väl ni också dessa människor?

Vad gör och säger ni då?

Hur hanterar ni en sådan situation?

Det känns som att 10 miljoner frågor haglar från luften och man har inte ens hunnit svara på en fråga innan gärna en ny kommer.

Allt för att pressa in så många frågor som man sedan hinner mangla och mala, efter en välskriven manual.

👎🏻👎🏻👎🏻👎🏻

Ni förstår kanske att dessa inte tillhör bekantskapskretsen!

Vi gör ALLT för att slippa sådana här människor, men plötsligt finns de bara där.

Sedan kan man möta helt andra sorters människor som handlar helt annorlunda.

Som när jag talade med en man som själv sade sig ha och haft en svår situation.

Doften av alkohol var påtaglig och det hårda livet, som han berättade om, hade satt sina spår.

Med en stor god chokladkaka i handen, som han precis inhandlat, vankade han i alla fall ut genom affären.

-Den där blir god att äta sa jag.

-Jag, nej det är inte jag som ska äta den svarade mannen. Den ska jag ge till honom och så pekade han på mannen som satt utanför affären, med en bytta framför sig.

Mannen sken upp som en sol och värmen spred sig som ett energifält, ända till mig.

-Ska du inte ha en själv då, frågade jag?

-Nej, nej, nej, jag ville köpa den till honom

❤️❤️❤️

Det är omtanke och medkänsla när det är som finast.

Att se sin medmänniska ❤️❤️❤️

Orden finns på en magnet, på vår kylskåpsdörr ❤️

Mannen som köpt den goda chokladkakan utbrast.

-Vet du, det är viktigt att tänka på de som har det svårt!

-Absolut, det är det, svarade jag.

Han fortsatte sedan att berätta.

-Vet du en gång hittade jag en plånbok.

Det fanns ett namn i den.

Jag ringde alla med det efternamnet i samhället, tills jag fann den som tappat plånboken.

Vem var det då, frågade jag?

-Det var han som äger den där snickerifirman!

-Menar du  S....P......... frågade jag.

Där jobbar ju min man med,fortsatte jag.

-Javisst, så hette han, svarade mannen.

-Vilket fint hjärta du har, sa jag.

-Nja, det vet jag inte, sade mannen. Jag har bara haft ett tufft liv.

-Men, du har ett fint hjärta och du delar med dig av det, trots att ditt eget liv inte är lätt. Det är väldigt fint att ha den gåvan, sa jag.

Då tittade mannen på mig och sa:

-Ja, du, jag vet lite grann om livets baksidor.

 

 

Så vad vet man egentligen om varandra och vad vill man veta?

Av den lilla stund man ibland får till att betrakta varandra, vad gör man av den?

Använder man tiden till att berömma, uppmuntra och stötta varandra? Visa medlidande, kärlek, omtanke och till att lyfta varandra?

Eller väljer man att ställa nyfikna frågor, nedlåtande granska efter egna påhittade manualer och därefter dra felaktiga slutsatser, för att på så sätt snabbt och effektivt lyckas få det svar man eftersökt?

Så, återigen vad vet man egentligen om någon annan än sig själv?

Den frågan kan vara svår att svara på och jag kan känna att jag och min familj, kan få lite väl privata frågor emellanåt.

Givetvis svarar vi inte då.

Kanske kan en nyfiken och frågvis person, börja med att fråga sig själv, om man själv skulle vilja ha dessa frågor ställda till sig själv.

Ha en fortsatt fin dag🍁🍂

Kramis från lilla mig och min familj 👨‍👩‍👧❤️

 

Din dotter

Kära mamma, där satt den! Vi i vår familj är allesammans öppna och älskar att prata med andra människor! Däremot tycker vi mindre bra om människor som inte tycks förstå innebörden av medmänsklighet och empati...Jag delar gärna med mig av min resa och min situation för den som verkligen vill veta OCH kan visa mig omtanke. Jag har dessvärre inte någon större lust att dela med mig till den som lider av "sjuklig-nyfikenhet-sjukan"... Igenkänningen i detta inlägg är onekligen stor, om inte gigantisk!
Vi är många som älskar din blogg! Love you mum!

Susanne 😻

❤️
Jag har mycket i mitt bagage oxå, sjukdomar och personliga händelser.
Har flera gånger upplevt hur folk gottar sig i min utsatthet.

Jag har gjort slut med en nära fd vän som bara sög energi men inte gav något tillbaka.

Omtanken är den bästa av tankar.

Kram från Susanne 😻

Susanne 😻

❤️
Jag har mycket i mitt bagage oxå, sjukdomar och personliga händelser.
Har flera gånger upplevt hur folk gottar sig i min utsatthet.

Jag har gjort slut med en nära fd vän som bara sög energi men inte gav något tillbaka.

Omtanken är den bästa av tankar.

Kram från Susanne 😻

Susanne 😻

❤️
Jag har mycket i mitt bagage oxå, sjukdomar och personliga händelser.
Har flera gånger upplevt hur folk gottar sig i min utsatthet.

Jag har gjort slut med en nära fd vän som bara sög energi men inte gav något tillbaka.

Omtanken är den bästa av tankar.

Kram från Susanne 😻

Svar: Hejsan fina Susanne❤️
Det är fruktansvärt dåligt och taskigt att ”gotta sig”i
andra människors utsatthet👎🏻
Det är små människor själsligt som gör sådant!
Jag har väldigt väldigt svårt att förstå innebörden,meningen
och tanken kring detta.
Att gotta sig och rota i andra människors sjukdomar,
utsatthet, ohälsa,ekonomi ja liv i sin helhet,känns bara overkligt.
Vari ligger intresset?
Nyfikenheten?
Mår man bättre själv av att höra någon annan må sämre.
Blir man bättre dom människa av att skvallra om det man ”tror”
för någon annan?
Växer man som människa då?
Hjälper man den man utsätter och skvallrar om då, på något sätt?

Min erfarenhet är att dessa människor är totalt opålitliga.
De pratar illa och skvallrar först till den ena och den till sen andra.
Sen om varandra.
Hur nära de än är.
Hur svårt sjuk den man känner än är!
Cancer är inget hinder.
Det går att bete sig illa mot cancersjuka med.

Ibland inser man att man inte har något som helst
gemensamt och då är det bättre att säga tack och adjö👋🏻
Den energin kan man lägga på vänner som betyder något.
Det kräver en del och det är aldrig roligt,
men det är heller inte roligt att inse att den gemensamma faktorn
i en kontakt bara är nyfikenhet.
Så därför har jag avslutat många kontakter.
Jag är helt ALLERGISK mot nyfikenhet!

Omtanke, medkänsla och kärlek, ibland
undrar man om dessa ord håller på att ebba ut i vårt
egoistiska samhälle.
Men än skimrar världen av massor av underbara människor
och jag är glad att även jag har många sådana i min omgivning.

Tack snälla du för dina fina tankar och din kommentar❤️

Kram till dig och ha en fortsatt trevlig dag 😍
Paula Taxén

Katarina

Hej Paula

Känner tyvärr igen mig allt för väl i det du skriver om "empatilösa".
Jag undrar ochså hur man bemöter dessa människor?
Men jag tror det bara är att exkludera dem från sitt liv så gott det nu går. Man kan aldrig ändra på och aldrig tala dem till rätta. Finns liksom ingen"mottagare".
Min mor var empatilös och med tydliga psykopatiska drag. Det är speciellt och väldigt olyckligt.
Avsaknad av empati kan kanske även bero på bitterhet, torftig kärlek och extremt dålig självkänsla.

Oavsett så tror jag det är omöjigt att bemöta och ha "empatilösa" omkring sig i sitt eget liv. Man blir själv skadad och ledsen medans de "suger näring" och lever på det, drivs av det, jag som bensin till en motor eller som en fästing.

Om min mor så fick jag många gånger höra att jag måste förstå och förlåta. Man måste förlåta, och psykopat det är ett skällsord, så får man inte säga. MEN det var ju så. Psykopater behöver inte vara männsikor som springer runt med knivar och slåss. De finns bland oss i samhället. Tillslut går det inte. Jag kan inte ändra på något och jag måste överleva och ta hand om mina barn.

Sedan har jag då erfarenhet av en person som jag trodde var min vän. Hon ställer upp och frågar när hon får höra att min dotter drabbats av en diagnos. Jag trodde hon lyssnade och trodde hon förstod. Det syns inte på min tjej att hon bär på ett syndrom med många problem och allvarliga hälsoproblem som hotar och kommer att göra i hela hennes liv.
Tillslut PANG. Jag får tillbaka att vi överdriver. Flickan är glad och pigg. Det ordnar sig, det ordnar sig. Snackar runt och jag blir nästa paranoid.
Kan man inte eller vill man inte förstå? Empatilös, då är det väl så att man inte förstår eller behöver "egen näring" för att gotta sig, för att kunna "rulla vidare"?

Tacka vet jag kärleken och riktiga vänner.
Stor KRAM till dig Paula och din fina familj. Hälsa din man och Caroline. Ni är så fina.

//Katarina

Svar: Hejsan fina du ❤️❤️❤️
Jag tror tyvärr som du att det är svårt att ändra
på människor. Jag tror inte att det är omöjligt, för jag har
faktiskt varit med några gånger då människor ändrat sig.
Första ggr. då jag som ung tjej arbetade på ett sjukhem och en äldre otroligt
otroligt bitter patient alltid sa något elakt till mig.
Varje morgon kom jag dock in till henne och försökte vsra glad.
Jag skötte henne precis lika fint som alla andra patienter.
Elakheterna haglade morgon som kväll, vardag som helg.
På den tiden hade jag svårt att ta mig hem, då bussar inte gick
på så bra tider så att de passade och flextider hade ännu inte införts.
Jag hade 5 mil till min arbetsplats och hade kommit 5 min försent
men det fick jag inte göra för den lite stränga chefen,
så det var bara att stanna kvar och bo på ett av
personalrummen. Varannan helg bodde jag på sjukhemmet.
Så en morgon, hände ett mirakel.
Ja, kvinnan var lika grinig och elak mot mig som vanligt,
men jag gjorde som jag alltid gjort.
Lyssnade.
Då började hon gråta.
-Varför säger du ingenting skrek hon!
-Varför låter du mig vara en sån här elak gammal kärting??
fortsatte hon.
Jag log och sa, att jag bara är lite trött.
Jag hade inte sovit så bra, då madrassen var så hård i personalrummet.
-Vad säger du, sa kvinnan!!
Sover du i personalrummet? fortsatte hon.
-Ja varannan helg gör jag det, annars kan jag inte ta mig till jobbet i tid.
Då skulle jag komma 5 min för sent, sa jag.
Kvinnan började plötsligt gråta och tog min hand och så sa hon
-Du är så snäll och duktig Paula❤️
Efter den dagen satt hon som en sol varje morgon vid frukosten
och hon ändrade sitt beteende totalt!

Chefen frågade tillochmed vad som hänt Ida, som hon hette, ja hon har gått bort för länge sedan.
-Jag vet inte sa jag,men kanske kom hon till insikt om något eller så orkade
hon inte längre med sig själv. Hon orkade inte vara elak längre.
Hon kände kanske empati för mig.
Empati för att hon själv kände sig omtyckt och
väl omhändertagen, trots sin svaghet.
Det var fint❤️
2:a ggr. var då jag precis kommit hem från en mycket svår och
smärtsam operation.Torbjörn hade hämtat mig och jag kunde knappt ta mig ut
från bilen.Efter 10 dgrs.enorma smärtor och plågor fick jag äntligen komma hem🙏🏻
Jag var ihopsydd av en myrstack av stygn och varje steg jag tog
gav en smärta som är svår att beskriva.Precis innan jag öppnar dörren, kommer en av vår dotters klasskamraters mamma gåendes.
-Hej sa jag.
Åh, vad mysigt det är med alla tända juleljus och det är inte långt till jul nu sa jag.
-Ja,det kan ju du tycka som är hemma sa hon bryskt!
-Vet, du sa jag.Du kan inte ha mer fel.Jag har precis kommit hem från sjukhuset.
Vi gör så här. Och så berättade jag om alla skador min kropp fått utstå i och med trafikolyckor, kotor som värker, sammanväxningarna som sliter, organen som är borta,
smärtorna och stomipåsen som läcker.
Vet du vi gör så här.Vi byter! Du åker till sjukhuset och jag till dagis. Du kan GP allt jag har och varit med om!
-Kvinnan, blev helt chockad.Tårarna rann.
-Förlåt.Det var inte så jag menade.
-Jodå det var precis så du menade.
Du tror jag sitter och dricker kaffe hela dagarna.
Men vi byter.Gärna här och nu.
Jag tror att du inser hur lyckligt lottad du är som är helt frisk, fortsatte jag.
-Förlåt Paula, sa kvinnan.

Vi vet väldigt lite om varandra och en del tror sig veta och vet de inte så kokar de
gärna ihop en soppa som de kan tro på.

Så sorgligt ned din mor.
Jag hade själv en svår uppväxt, med en mamma som var mycket sträng och inte alltid så snäll. Jag fick mycket stryk, det fick många barn, på den tiden.
Men hon var min mamma och jag förlät henne.
Jag tror på snällhet, omtanke och kärlek.
Jag tror på förlåtande❤️
Kan du kanske skriva ett brev till din mamma, där du beskriver hur du känner och
hur dina tankar kring det du upplever och upplevt.
Kanske kan det göra att ni finner en möjlighet till
försoning.Det som är gjort är gjort, men det går att komma vidare om
man kan förlåta❤️ Du önskar säkert att din mamma sa de orden,
men ibland kan det hjälpa att man säger de orden själv.
Jag förlåt
Paula Taxén

katarina

Hej Paula

Hade precis skrivit många rader till dig och så försvinner allt när jag klickar på "skicka". Suck!
Ska ta nya tag och skriva till dig men jag får välja en dag till helgen. Nu är klockan mycket Godnatt

Svar: Det är något fel på kommentar funktionen har jag märkt.
De rättat nog till det snart.
Kramis ❤️
Paula Taxén

Paula Taxen

Det verkar vara ngt. fel på kommentars funktionen och mitt svar blev inte heller komplett till dig Katarina så fortsätter här

Du önskar säkert att din mamma sa de orden.Förlåt♥️Men ibland kan det hjälpa att man säger de orden själv.Jag förlåter dig♥️

Att människor inte förstår och saknar empati är väldigt vanligt.
I vårt stressade och ytliga samhälle ska ”alla passa in”i en manual, så lik varandra som möjligt.
Många går till sig själv och kan inte sätta sig in i hur en människa som ser frisk ut kan vara svårt sjuk .Caroline är svårt sjuk men ser ändå ut som en filmstjärna♥️♥️♥️
Jag är själv op. 30 ggr.har ont precis överallt,men försöker leva på ändå.Om man skulle försöka börja förklara hur det är, så skulle en del ändå aldrig förstå.Det skulle bara tära på energin och livslusten och det är därför många ggr.bättre att låt bli.
Ta hand om dottern och lägg all kärlek och energi på henne och ert liv♥️Det är det som är viktigast.
Livet och dess innehåll skiljer sig åt och en del kanske lär sig det med tiden..
Tack snälla rara du för din fina och personliga kommentar 🙏🏼♥️🙏🏼
Tack för din omtänksamhet och värme.
Ta hand om dig och jag sänder en jättekram till dig och till dottern från lilla mig och min familj 👨‍👩‍👧♥️

Anonym

Hej igen Paula,
Gällande min mor så handlar det om en riktig tung psykisk störning som går över till psykos. Det finns ingen som helst förmåga för henne att förstå, leva sig in i. Innan det blev riktigt illa, så det är klart att jag/vi försökte nå henne. Jag och min bror har gått på terapi, samtal med präst och psykiatrin. En del människor är lika omöjligt psykiskt sjuka som andra drabbas av fysisk sjukdom. Vi har försökt nå henne i många många år. Jag känner att det blir svårt att berätta digniteteten av detta.Till och med kristendomen/präst menar att vi måste släppa, och att ibland är det ända möjligheten. Det är klart att jag tror på att förlåta. Jag är tack och lov inte psykopat och så förmågan att förlåta finns, hos mig. Historien är extra ordinär men tyvärr inte sällsynt. Jag tror jag lämnar dendär. Har egentligen inget behov att dra i hennes historia då jag är "färdig" och mår faktiskt bra.
Mer att jag tänker på graden avsaknad av empati till självaste psykopaten.
Ha nu en riktigt fin helg och ta hand om er.


Svar: Hejsan👋🏻
Jag förstår. Vad sorgligt😢
Förstår också att du inte vill berätta och hänga ut din mamma.

Tänker mig att många barn som sedan blir vuxna har/ haft som du.
Många ggr. säger man att barn blir som sina föräldrar.
Det tror jag inte alls på.
Det finns mängder av människor som levt under svåra förhållanden,
som själva sedan inte alls lever ett liknande liv.
Det finns självklart det motsatta med.
Det ser vi tydligt och sorgligt nog i vårt samhälle, men där tror jag
mycket bottnar i att många barn och ungdomar aldrig får eller vill få möjlighet att berätta vad de själva varit med om.
Det kan handla om skam och skuldkänslor och ovilligheten att
berätta om sådant man ”håller inom familjen”
Tänker mig att det många gånger daknad den där männidkan som
opartiskt bara kan lyssna❤️
Jag tror att barn som haft en svår barndom eller ungdom bär
med sig dessa minnen livet ut.
Gjort är gjort och hänt är hänt.
Sedan blir ens eget liv, till det som man både själv gör det till
och det som livet för med sig.

Kärlek har en enormt helande kraft och likaså medmänsklighet❤️
Jag har lyssnat till många människor med olika bakgrund,
och varken man är rik eller fattig, man eller kvinna, hittar man
brustna hjärtan, bitterhet, sorg, hat,tårar,ånger,förundran,missunsamhet,svartsjuka,
avund,bråk,destruktivt beteende,kriminalitet,aggressivitet, tuffa barndomsminnen,drogmissbruk, skilsmässor,agg m.m.
Man finner även enorma mängder kärlek, livspussel, flrsoning,omtanke,medlindande,empati, förståelse,tröst,trygghet,värme,medmänsklighet,förlåtelse,lycka, hopp m.m.

Livet är så olika.
Vi kliver liksom på olika tåg och den tar oss till olika destinationer.
Kan vi och ges vi möjligheter så bör vi göra egna val att åka med eller hoppa av.

Tänker vidare att man kan skapa lycka trots att mycket är olyckligt.
Man kan finna en ny stig.Nya möjligheter.

Man kan finna frid och i ert fall skriver du att du är ”färdig”
Du har valt att gå vidare och mår bra❤️
Tänker att vi ibland tvingas till att göra val som varken är lätta
eller smärtfria,men man väljer det bästa alternativet
av 2 svåra.

Önskar dig allt gott här i världen och tackar dig för din
genuint självutlämnande kommentar som säkert får många här
på min blogg att fundera kring egna livsfrågor.

Varmt tack för att du ville dela med dig❤️
Tack snälla du och jag sänder även dig en
stor kram och njut av den fina helg vi har framför oss☀️
Kramis från mig och min lilla familj👨‍👩‍👧❤️






Paula Taxén