Häromveckan var jag i alla fall ute i trädgården och fick då syn på ett långt och rangligt björnbärsskott som slingrat sig ut på gräsmattan. Den där skulle jag minsann kapa och tog därför en trädgårdssax och gick till handling. Hej och hå och det gick ju inte alls bra! "Smash" sa det och den kraftiga grenen gick till attack och gav mig en reva på nos och läpp!! Javisst och taggen satt kvar. Nåja, skyll dig själv såg Fire ut att tänka, men slutet gott och allting gott. Taggen var lätt att ta bort och tursamt nog så finns det ju coversticks som hjälper till att dölja följderna 😚 

Att ta vara på stunden heter överskriften och ja, det är precis så man får göra. Livet är inte så långt och dagarna går fort.

Der är därför mysigt att tex. hälsa på hos Caroline och hon har så fint ♥️♥️♥️
Torbjörn tillverkade nyligen en tallrikshylla till henne och nu fattas bara några snygga svarta krokar så att hon kan hänga sina koppar nertill också👍🏻 I tallrikshyllan kommer Caroline att kunna ha både kokböcker, koppar och tallrikar och annat fint.

I en allt mer jäktad och stressad värld är det fint att man kan stanna upp då och då och reflektera över livet och allt det som skett och sker.

 

Allhelgonahelgen gör oss påminda om de som inte längre finns. Både de i vår egen familj och närhet, men även andra människors familjemedlemmar, vänner och bekanta vilka gått bort.

 

Det är många som helt nyligen förlorat någon man älskat 

♥️🥀♥️🥀♥️

 

Den ofattbara och tunga sorgen kommer många gånger smygande och lamslår varenda kroppsdel och glädjen man känt blir som bortblåst.

Plötsligt förändras livet och ensamheten griper tag och blir för många en daglig kamp.

Allt det man tidigare gjort tillsammans, behöver man nu ta tag i själv. 

Men hur lätt är det, när allt färgas i sorgens färger och allt saknar betydelse.
Det älskade livet som varit så färgglatt,fartfyllt och innehållsrikt, gnetar nu på i slow motion och det är som att någon tryckt på autopilotknappen för att något ska bli gjort.

 

Sorgen, den där sorgen, den ovälkomna sorgen känner vi till.

 

Men trots att sorgen måste få ha sin tid, så fortsätter livet därute och runtomkring. Livet tar sällan hänsyn till vad man råkar/råkat ut för, utan man tvingas hänga med.

Det är bara så.

Och det kan många gånger tyckas och kännas fruktansvärt tufft och orättvist.

Att behöva vara stark och hänga med, trots att man inte orkar och vill.

Då mycket praktiskt behöver göras, såsom begravning med mera, så kan många uppleva att tiden inte ens räcker till för att sörja!

Många bär därför sin sorg i det tysta.

 

-Hur mår du?

-Jo, det är bara bra!

 

Men är det verkligen det?

Hur många orkar, vill eller vågar ställa den frågan.

 

Det är viktigt att finnas där, när glädjen, skratten, orken, hoppet, drömmarna och framtidsplanerna bytts ut mot tårar.

Mängder med tårar.

Tunga tårar som måste få falla.

Falla tills de tagit slut.

 

Vi är många som förlorat någon.

Vi är många som förlorat många vi älskat ♥️

och vi är många som känt och känner enorm sorg. 

Livet, det älskade livet går vidare.

En dag orkar man åter se allt det där vackra runtomkring.

Allt det där som man en gång gladdes åt.

Sakta, sakta, sakta, fylls dagarna återigen med sekunder, minuter, timmar, nya dagar och slutligen år. 

 

Det är märkligt.

Men så är det.

Ge inte upp hoppet och tron på att livet fortsätter.

Det gör det ♥️🙏🏻♥️🙏🏻♥️🙏🏻♥️🙏🏻