Peruker, god mat,telefonsamtal,Idol och fredagsmys ღღღღ

Hej på er!

Idag var det då dags ♡
Caroline skulle prova peruker och trots att GPS: en ville köra åt ett annat håll så hittade vi
till salongen i Uppsala :))
Ute var det minusgrader och gräsmattan var full av frost. Tur att Torbjörn stoppat i motorvärmaren.

Kvinnan som ägde salongen var jättetrevlig och jättesnäll.
Hon ville verkligen att Caroline skulle hitta en jättefin peruk som hon tyckte om.
Hon kändes proffsig på alla sätt och vis.
Perukerna beställs tydligen från Tyskland.
Här följer några bilder från denna dag 



En mörkhårig Caroline
En ljushårig Caroline


Olika peruker
Fire fick också följa med och hade fullt upp med att studera alla dockor som han morrade åt,
för han trodde att de var riktiga människor :)))

Peruker på dockorna

Dock valde Caroline ingen av dessa peruker.

Däremot åkte andra peruker av och på!  

 
Japp som sagt, olika peruker åkte av och på och ja, plötsligt såg alla ut att passa :))
Det fanns maskingjorda och handgjorda.


Och ingen kan väl se att detta är en peruk?
 

Japp och det fanns peruker i olika prisklasser och det som vi fick veta var att i en del landsting ja,
där får man två peruker som kostar ca 4000 / styck !
Medan man i andra landsting bara får en
och till den ca.1500 kr i bidrag( Västerås)
Caroline får också bara en och till denna 3450 kr i bidrag från Uppsala landsting.
Om hon skulle vilja ha en till eller en ny (för de slits ju)  så får hon betala hela summan själv.
Märkligt att det inte är samma regler överallt. 
Peruker på parad

Caroline provade en hel del peruker, ljusa som mörka och till slut bestämde sig Caroline för några stycken som hon ville att frisören skulle ta hem, så att hon fick prova dessa vi ett annat tillfälle.

Japp nu blir det spännnande att se vilken peruk Caroline väljer eller hur!!!
Hon passar nästan i vilken peruk som helst!
Det tyckte frisören med :))

Efter perukprovning åkte vi och åt mat  och ävenhandlade mat

Inne på Gränby centrum åt vi filé Oscar,bearnaisesås,räkor,sparris,stekt potatis och sallad.
MUMS !!
Och efter en sådan där måltid stod ju maggen åt alla väderstreck!!!
 


Därefter blev det strålning igen och nu har 3 veckor avklarats!!!
Känns helt otroligt !
Super Caroline har fixat detta på ett helt fantastiskt sätt och
på detta sätt ger hon alla som kämpar ett hopp om att det faktiskt
går att grejja även såhär svåra saker.
Det går om man bestämmer sig för att fokusera på här och nu.
Bara det och inget annat.

Tiden har gått så fort och nästa vecka börjar den 4:e veckan.
När jag väntade där utanför på Caroline, så såg jag helikoptern lyfta.
Vet ni hur märkligt det kändes.
Tänker tillbaka då jag låg inlagd på kirurgen förra året och kämpade mig 
tillbaka till livet.
Inflammationerna som spridit sig till bukhålan och njuren osv.
men ingenting fick mig att ge upp. Fokus låg på att komma hem.
Helikoptern landade och lyfte varje dag , och ibland tog jag upp min mobil och fotade den.
Jag  minns så väl den där känslan , när jag orkade lyfta mobilen för första gången.
Orden som inte ville formas korrekt och blev lite huller om buller, men ändå en mening.
Jag minns och jag gömmer aldrig.
 
 
Därför sänder jag ikväll en tanke och en extra kram till alla er som kämpar..
Vilken avdelning ni än ligger på..ja, så tänker jag på er.
Ingen ska behöva känna sig ensam.
Ingen ska behöva kämpa med sina smärtor utan att känna att någon finns med en.
 
 
Så när jag såg den där helikoptern idag, ja då mindes jag det jag gått igenom.
Och jag vill sända alla er styrka och en varm kram.
Fortsätt kämpa!!!!
Snart får ni komma hem igen...
och fredagsmys har aldrig kännts så mysig som då.
Jag vet ... efter 31 operationer, ja då vet man hur det känns att få komma hem igen.
Jag vet hur ni känner, när ni vandrar runt där på avdelningarna.
En kvällsfika, kanske en stunds sittande i TV rummet,
om inte det egna rummet har en TV.
Sen kommer smärtorna och tröttheten.
Man är slutare än slut.
Man vill vara Stålmannen och Stålkvinnan
och det är man!!! trots att man varken känner sig eller ser ut som en.
 
 

Men tanken på att få komma hem.. ja, den känslan, den vaknar och somnar man med.
Och till och med drömmer om.
Och ni kommer att komma hem.
De allra flesta av er får komma hem igen.

Ni som drömmer om det,håll fast vid den drömmen och släpp den aldrig.
Ett litet steg i taget, varje dag.
Ni vet vad jag menar eller hur?
När man stapplar runt där på avdelningen.
Just keep going! 
Att ta ett steg och ett till.. Åh den där känslan.
Jag minns så väl..
Detta sa jag även till Caroline efter hennes operation och ni ser..
hon är hemma nu!

Önskar er alla ETT MEGA STORT KRYA PÅ ER och
miljontals KRAMAR.
 

Och till alla er som sänder dessa underbara kommentarer, sms, mail och messenger ... 
TACK, TACK,TACK,TACK,TACK


Det finns inga ord att förklara det ma känner när man läser era kommentatrer.
Alltså det är ju bara helt overkligt.
Det känns som att man har gigantsikt många vänner spridda runtom i Sverige
och även i andra länder.
Och det ord som passar bäst här är: att det känns så oooootroligt UNDERBART!!!!
Tack snälla NI ♡




Kramar till er alla och jag och min familj 
önskar er en jättefin Allhelgona helg 
 

 

Allhelgonahelgen närmar sig,besök hos pappa och överraskning!

Hejsan på er ♡

Medan jag skriver, sitter Caroline med en kyld mjölpåse på huvudet!
(Ja, hon gjorde det för några timmar sedan!
Fick lägga ifrån mig datorn ett tag.)

Tack snälla ni som skrev om detta tips ♡ Det var jättebra!!
Och påsen blir inte sådär jättekall heller, utan lagom.
Och kanonbra att den är mjuk, då huden är öm.

Så otroligt fint av er att vilja dela med er av era erfarenheter och tips.
Det är verkligen jättegulligt. 
 

Håret faller av i tussar. Mest uppepå och på sidorna.
Tur att det finns så fina mössor och kepsar tycker Caroline.
Imorgon är det dags att träffa henne som ska visa Caroline peruker.
I Uppsalas landsting får man, om jag minns rätt 3450 kr i bidrag.
I Stockholm 5000 kr.
Konstigt att bidraget inte är lika mycket. Detta gäller en syntetperuk.
En peruk kan kosta mellan 2000 till 15 000kr.

Hur som helst får vi se vad Caroline tycker och känner imorgon.
Jag tror inte att jag behöver skriva att detta känns jobbigt,
på alla sätt och vis.Men vi försöker ta en sak i taget, precis som vi gjort hittils.
En sak och en stund i taget.

Idag var det strålning igen, men innan dess åkte vi hem till min pappa och hans fru Marita.
Det närmar sig Allhelgona helgen.
Många kommer då att besöka gravar och minneslundar.
En stund att hedra och minnas de som gått bort.
Då jag inte kan åka till min mammas grav i helgen, så var vi dit idag.
 
Nu är det lite Allhelgona fint på graven, hos min mamma. En ny vit lykta och ett tänt ljus och så har jag lagt granris runt ljungen och ängeln som inte syns på bilden.
Det var Torbjörn som hämtade ädelgran-kvistar i vår skog.


Och det var faktiskt jag själv som gjorde den här gravkransen och det är jag glad för.
Jag tycket den blev jättefin. 

Fire blev överlycklig när han fick träffa pappa och Marita igen!
Han hoppade upp opå soffkanten och satte sig på pappas axel innan han ens hunnit klä av sig sin varma hundjacka. Thihiii han ser ut som Stålmannen i den :))))
Men den är varm och skön och då såhär små hundar fryser ute,
så de behöver något varmt på sig.

Pappa var lika glad som Fire att återse varandra :)))

Söta Caroline i Minnas svarta fina mössa

God mat blev det också

Och god efetrrätt..med lite lite grädde ! Mums!!!!

Det var jättemysigt att träffa pappa och Marita och efter det så åkte vi till strålningen.
Strålningen gick snabbt idag! Tänk nu är det bara 1 dag kvar och så har 3 veckor gått.
3 veckors strålning och på söndag har 3 veckors cellgiftsätande också avklarats.
Tillsammans med er alla som följt oss !
 

Och väl hemma så kom Torbjörn med både paket och blommor, inlslaget i vackert rosa papper.
Oj, vilken överraskning!!Det är från mina arbetskamrater, sa Torbjörn.
Åh, vad snällt sa Caroline och ville på en gång öppna.

Och se så vackra blommorna var!!
Helt underbart vackra!!!
Och vet ni vad det fanns inuti det stora rosa paketet?
Jo, två otroligt fina tryckta tavlor på duk.
Ojojjjj, vad Caroline blev glad och rörd.
Och mina ögon de rann ju såklart, i vanlig ordning..

Åhhh, vad gulligt.
Vackert.
Snällt.
Omtänksamt.
Helt , ja helt otroligt fint!!!
TACK SNÄLLA UNDERBARA NI ♡♡♡
Vår vackra Caroline med Fire ♡

Och så lilla bus-Fire som trasslat in sig i sitt koppel :)))

Alltså, hur snälla kan människor bli?
Ni är ju bara helt fantastiska.
Åh, jag beundrar er så mycket.
Tack snälla snälla ALLIHOP för det ni gör för vår familj  och för Caroline ♡♡♡

Ni finns med varje dag.
När man väntar där utanför onkologen, står i någon bil-kö,när Caroline stoppar i sig sina
cellgifter, när hon sitter i väntrummmet och väntar innan hon ska strålas, när man lägger sig på kvällen, när man hälsar på sina vänner eller sin släkt, när man vaknar... ja just  då, och så många andra gånger
plingar det till i mobilen och där står det att man fått ett meddelande, sms, mail,messenger,
FB gillande eller en kommentar på bloggen.


Ni är med och ni vill vara med.
I vårt lilla liv.
En helt vanlig enkel familj.
Och det ni gör, med all ert stöd och all kärlek,
och all omtanke ja det ger oss så mycket.
Inte bara nya krafter ,utan denna enorma kärlek ger oss också hopp
och det ger oss tro på att vi kommer att orka kämpa vidare.

Nej, jag kan inte skriva mer. Tårarna rinner igen.
Åh, det är bara så tufft ibland.
Men , jag vill bara få säga att ja, jag skriver såsom vi har det.
En vanlig familjs liv och en mammas tankar.
En av alla andra vanliga familjer och mammor som har en dotter, som de älskar så mycket
som plöstligt drabbas av det som ingen vill drabas av.
Cancer.

Jag och vi förvånas varje dag över all denna kärlek från er.
Verkligen.
Det känns så otroligt vackert.

Tack snälla alla ni för alla era fina kommetarer och allt fint ni skriver.
Tack och åter tack från oss alla i min lilla familj. 
 
 
Och nu önskar jag er en god natt.
Många kramar till er allihop

 
 


 

 

Ni berikar världen ♡ ♡ ♡

Hejsan ♡

Men, så underbara ni är!
Ojojojj, vilka kommentarer ni ger. Alltså vet ni hur det känns att läsa era kommentarer?
Jo, det ska jag tala om för er. Det känns helt otroligt!
Torbjörn jag och Caroline känner sådan enorm tacksamhet över att
Ni är så enormt snälla.
Och allt det ni skriver ja, det är ju bara så vackert.
Vilket stöd!!

Jag vet inte vad jag ska skriva och vilket ord som är det bästa.
Tack känns fjuttigt.
Ni har funnits med ända sedan jag började skriva.
Ni fanns med oss när vi befanns oss i det lilla rummet på
neurokirurgen och ni finns med oss nu.
Att så många människor kan ge så mycket av sig själva är bara så
ja, helt magiskt!

Åh, underbara NI.  
Världen blir helt enkelt så mycket rikare av sådana människor som ni.
Tack snälla allihop  ♡ ♡ ♡

Frukost med god enrisrökt skinka och Torbjörns hembakade bröd med lingon!


Ja, imorse när vi vaknade så låg det mörka hår på Carolines kudde.
Inte bara ett hårstrå utan en hel del!
Även på handfatet ,på toaletten låg det tussar.
Då förstod vi att Carolines hår börjat falla.

Jag såg hårttussar som föll av när Caroline drog fingrarna genom håret.
Dessa la hon sedan på bordet och en del föll ner på golvet.
Redan tidigare, någon gång i förra veckan, kände hon hur det började
klia och liksom irritera i huden uppepå huvudet.
Ja, det kändes som att hon ville klia sig oavbrutet.
En jobbig och irriterande känsla.
Caroline berättade att det liksom kröp och sved i skinnet på henne!

Hmmm :(
Då tänkte jag att det där måste jag ju göra något åt!
Tänkte blixtsnabbt ut något och hittade lite grejer i frysen.
Ja, man tager vad man haver!

 


Hittade efter en stunds rivande och letande en påse spenat och en påse bröd.
Dessa lade jag en i taget, lite försiktigt, på Carolines huvude och kylde ner huden.
Och vet ni vad?
Det funkade!

Nu tänker ni, men vad pysslar hon med!
Men lugn, som jag skrev, det funkade!
Man står liksom inte med en ispåse i handen och trycker mot huvudet
och försöker förfrysa hjärnan,
utan man kyler bara hårbotten en liten,liten stund.
Dessutom har ju Caroline fortfarande det mesta håret kvar och
det skyddar ju också huden,så att det inte blir för kallt.
Ja, ni förstår säkert.
Man kan ju linda in en kylklabb eller liknande i en handduk också.
Eller köpa en sådan där is-påse från sportaffären som man lägger i frysen
och sen lägger man in den i handduk.
Ja,hur som helst domnar liksom huden bort lite sådär milt och
det hjälper mot kliandet!
Smart eller hur!

Caroline frågade personalen på strålningen om detta var OK och det var HELT OK!
Kanon,för då kan jag dela med mig av mitt lilla tips.

När jag stod där och pysslade om vår lilla andunge
så spretade tankarna åt alla håll.
Ja,man blir bara så nära varandra och att känna att man gör något
som kan lindra och till och med hjälper, ja, det gör en så glad i hjärtat.
Mammahjärtat.

När jag senare pratade med min pappa, föll tårarna.
Ja, ni kanske kan tänka er hur det känns för en mamma,
för mig, att se sitt barn tappa håret.
Håret som jag tvättat, smekt,kammat, flätat, satt tofsar på osv.
Så många minnen kom upp.
Jag såg plötsligt min lilla andunge på massor av skolavslutningar,
skolfester,konfirmationen,balen och studenten.

 
 


Ja, mycket minnen och känslor vällde fram.


Då Caroline såg hårtussar falla,
ville hon ringa till kvinnan som ska tillverka hennes peruk.
Den kvinnan var jättesnäll och henne ska vi träffa på fredag.
Trots att allt detta är känsligt och självlart jobbigt,
tycker vi och Caroline att det ska bli intressant att få se hur dessa peruker tillverkas.
Och det ska även bli intressant att se hur Carolines peruk kan komma att se ut.

Caroline försöker göra det bästa av även denna situation.
Och det gör hon verkligen.
Hon är ju bara så enormt stark och jag och Torbjörn beundrar henne verkligen .


Ja, annars har det varit strålning och cellgifter idag med, precis som varje dag.
Strålning från måndag till fredag och cellgifter varje dag.

Imorgon är det redan onsdag och det känns som att tiden gått ganska fort.
Det går en dag i taget och vi närmar oss halvtid angående strålningen.
När vi började kändes 6 veckor som en evighet,men snart har 3 veckor gått. 
 

Idag när jag väntade på Caroline såg jag en man som satt i en rullstol.
En man i min egen ålder med starka armar.
Dessa armar rullade rullstolen framåt.
Han hade inga ben,utan från byxbenen tittade två piggar fram.
När jag såg denna man tänkte jag,
ojojoj, vad denna människa måste kämpa varje dag.
Vilken stark människa!
Denna helt främmande man fanns sedan kvar på min näthinna
och i mina tankar och ja,jag kännde bara en sådan
tacksamhet över att jag själv har mina två ben att gå på.

Idag hade Caroline förväntat sig att få svar på sina blodprover
som hon tog igår,men kvinnan som skulle berätta om dessa,
fanns inte där. Så vi får snällt vänta, ja förhoppningsvis,bara till imorgon.
 

Annars har allt flutit på som vanligt. Utomhus fortsätter hösten
och oktober håller på att gå mot sitt slut.
Nästan varje dag testar vi olika smoothies.Det är kul och också mycket gott!
Granatäpple, blåbär, jordgubbar , banan, hallon, och mango är riktiga favoriter.

Vi pyntar med nya blommor inomhus och tänder ljus och lyktor.
Jag älskar blommor och ljus, ja det har jag nog redan berättat för er.
 

Och jag älskar den där myspys känslan.
Lill Fire imorse :))

Vet ni vad, jo, Fire är ett riktigt busfrö och nu har han gömt Torbjörns morgontoffla någonstans thihiiiii.
Torbjörn fick leta runt efter den överallt.
Till slut hittades både Fire och tofflan under soffan hahahhaaa :D

Ännu en dag har gått och imorgon är en ny dag.
En ny dag med nya möjligheter.
Denna dag har därmed fått passera och bli till ett minne.
Jag och ni, alla vi skapar dagar och vi skapar minnen.
Tillsammans.

Jag tänker på ordet, TILLSAMMANS , ja, det ordet betyder mycket för mig och är så fint.
Men, tänker samtidigt på alla er som mist någon ni älskar och älskat.
Precis som jag och min familj gjort.
Tillsammans,  existerar ju inte längre, då.
Pusslet blir liksom aldrig helt igen, då en eller flera pusselbitar saknas.
Tanken gör mig ledsen.

Tänker mig ändå att , såsom jag tror att TILLSAMMANS kan komma tillbaka.
Ja, då vi en dag lämnar denna jord.För det gör vi.
Vi får bara en liten stund här på jorden och det är en gåva.
Och detta ger mig lite tröst.
Ja, inte att vi en dag måste lämna och att vår tid här på jorden är olika lång,
utan en tröst i att vi e
n dag åter får glädjas och återse alla de som vi en gång älskat.
Jag tänker vidare att i tanken, ja, även där kan de vi saknar leva vidare, för alltid.
Och det känns också som en stor tröst.
 
Nu har texten fått spader och det blir både "liten" och "stor" text, huller om buller?
 
Men,med dessa tankar och funderingar vill jag ändå
få önska er alla en riktigt god natt och sov så gott.
Tack för denna dag!
Kramar till er från oss alla ♡ ♡ ♡