God lördagsmorgon allihop 💖
Solen skiner så vackert och kaffekoppen och jag traskade runt i trädgården i gummistövlar och pyjamas för att inspektera om något nytt hade hänt.
Förutom att fler dahlior och andra lökar ska sättas i jord såg jag mig ivrigt omkring för att se om någon ny tulpan eller annan blomma slagit ut 👀
Till min glädje såg jag i alla fall pärlhyacinter och fänrikshjärtan trängas och kriga om uppmärksamheten, men än hade de vackra dubbeltulpanerna i olika sorter och färgnyanser inte vecklat ut sina blad.
Åh, jag njuter av allt vackert. Fåglar som kvittrar och flyger in och ut ur fågelholkarna, citronfjärilar som sitter på daggvåta blomblad och planerar dagens flygfärder och myror som vandrar i långa rader. Alla med en uppgift och mening🐞🐜🐝
Plötsligt kände jag dock något mindre kul.
Hur hålet i min ena gummistövel irriterande nog sipprade in fukt. Hmmmm...varför håller inte gummistövlar längre?
Nåja, vem bryr sig. Foten blev blöt, och skon ja, den torkar väl upp så småningom och på något sätt går det kanske att laga gummistöveln också.
Minns min farmors stövlar.
Lappade och lagade, precis som hennes sockor ❤️
Går de inte att laga får jag väl helt enkelt köpa nya.
De var som tur var inte så dyra, då de var köpta på RUSTA.
Hur som haver.
Det kan i vilket fall som helst, inte få mig att känna det jag känner just nu.
En enorm TACKSAMHET🙏🏻
Det har ju inte gått så lång tid, sedan Caroline opererades. Bara några få veckor.
Men innebörden, det som pågick under dessa veckor, det kommer vi för alltid att komma ihåg.
Det finns ett ord som sammanfattar det hela väldigt bra.
”KAMP”
Det var en kamp om och för varje sekund.
De 3 första dagarna kräktes Caroline oavbrutet,
vilket var väldigt jobbigt för hennes nyopererade huvud.
Tysta sekunder, minuter och timmar och dagar som flöt på, utan varken datum eller namn.
Tystnaden avbröts bara av ljudet av den luft som passerade in i apparaten och vidare in i den madrass Caroline låg på.
Plötsligt gick apparaten sönder och Caroline hamnade på de hårda brädor som sjukhussängens botten var gjord av.
Tyvärr fanns det bara en sådan apparat.
Man bytte därför till en vanlig sjukhussäng.
Anledningen till att Caroline önskade en sådan där apparatur var att förutom att man nu opererade hjärnan, för andra gången, så har hon också op. ryggen och där sitter skruvar och plattor, vilka gör ont, särskilt om man blir sängliggande.
Men, som sagt nu blev apparaten trasig och vi såg aldrig skymten av den mer.
Det fanns också stunder av glädje, trots svåra smärtor
❤️❤️❤️❤️ Men att ta del av livet, om så för en liten, liten stund, ledde till än mer smärtor och att Caroline blev hjärntrött och somnade.
Kampen för livet fortsatte dock 💪🏻och framgångar blandades med tuffa nederlag, men där Caroline för varje dag ändå vann ny mark💪🏻👊🏻
En promenad med gåstolen, åtföljdes av en rejäl cocktail morfinpreparat och andra medeciner.
Men då livet väntar, vill man inte mista en endaste sekund. Trots att det kan innebära svåra bakslag.
Ett steg är ändå ett steg.
Hur den än tas och togs👊🏻
Steg som gick framåt, men även många steg som gick bakåt. Efter en liten vaken stund vaggades Caroline åter in i sömn. In i en annan värld. Under solglasögon och handduk. Bort från ljus och ljud. In i morfinlandet.
Ibland skrek Caroline av smärta, trots tuff medecinering😢😢😢
Det kan kanske vara svårt att förstå hur svår smärta en sådan här operation medför och det är säkert olika för olika personer och hur och var man opereras.
Caroline har hög smärttröskel och som ett exempel på det, så brast hennes blindtarm här hemma.
Först då tyckte Caroline att det var dags att ringa ambulans!!
Så detta med smärta, det är svårt att säga hur det är för var och en. Men om Caroline skriker av smärta, då kan åtminstone vi utgå från att det gör väldigt, väldigt, väldigt ont.
Med andra ord säger bilder väldigt lite om verkligheten.
Ena sekunden kan man le, andra sekunden gråta.
Det är helt omöjligt att förklara hur kämpigt detta är och har varit.
De flesta gånger tar man också foton då någon ler.
Inte när man gråter.
Varje dag kämpade Caroline en ny match och till slut slog hon en knockout på sin objudne motståndare💪🏻👊🏻💪🏻
Hon erbjöd också sjukgymnasten sitt gåbord, då denne hade haft gips och precis tagit av den✨👼🏻😀
Vår älskade omtänksamma ängel.
Dagen efter bad Caroline om att få åka hem, trots att hon hade fått vara kvar längre.
8 dagar fick räcka!
Resan hem var dock en rejäl pärs och Caroline grät av smärta.
Men hon skulle hem!!!
Och vår hund Fire grät nästan han också när han såg Caroline och vägrade sitta i sin hundbur.
Väl hemma somnade Caroline omedelbart.
Med handduken över ansiktet, trots mörkläggningsgardin.
Fire fick också läggas under en handduk (en fuktig sådan) för han hade lyckas få feber och blivit magsjuk.
Efter några dagar med skonkost var han dock frisk och kry igen.
Tiden går och ibland förstår man nästan inte hur.
Oron och tröttheten, blandas med glädje och tacksamhet.
Caroline tar en stund i taget. Mobiliserar och rehabiliterar.
Ett litet steg i taget, där nya framsteg visar sig varje dag och där trädgården är en fantastisk plats för just detta ändamål. Att lära sig hantera ljud och ljus, balansen, yrseln och smärtorna går bättre och för varje dag och hon blir hela tiden starkare.
Olika former av övningar, barnsånger med mera övar minnet och det hade varit roligt att spela in första gången Caroline sjöng ”Ekorrn satt i granen” och ännu roligare hur Torbjörn sjöng den😂🤣🤣🤣
Caroline är så glad och tacksam över det fina ärret den duktiga neurokirurgen Francesco Latini gjort.
Han har också åtgärdat inbuktningen av den ”fyrkant” som syntes i Carolines panna.
Denna gång slapp Caroline undan med att bara behöva ta bort 3 agraffer. Läkaren hade också sytt en himla massa andra stygn, men vilka man slipper ta bort 👍🏻👍🏻👍🏻👍🏻
Det ser så snyggt, fint och proffsigt ut.
Verkligen imponerande!
Och medan bofinken sjöng så högt den kunde var vi som sagt till Akademiska Sjukhuset på neurokirurgens dagavdelning och tog bort agrafferna.
Häromdagen fick Caroline också jättevackra blommor från Sölve och Inger som kom och hälsade på 🌹🌹🌹
Tack snälla ni 😍
Livet återvänder saktelingen och vi närmar oss Valborg.
Vår 24:e bröllopsdag och dagen då vår älskade dotter döptes 💍✨💖✨💖✨💖✨💍
Jag känner tacksamhet🙏🏻
En stor sådan.
Kan med ord inte beskriva hur stor, mer än att jag känner det.
Tacksamhet över att även vår lilla familj får fira Valborg tillsammans detta år🙏🏻
Tack också till alla Er änglar på jord ❤️❤️❤️❤️
Tack för all värme, omtanke och alla fina ord och kommentarer ni sänder ❤️❤️❤️❤️
Från djupet av mitt och vår familjs hjärtan önskar vi er en jättefin fortsatt helg och Valborg ❤️❤️❤️