Hej alla underbara vänner och bloggläsare!

Jag har tidigare bloggat på bloggsida.se under namnet Paula Taxéns blogg 
men då den hade väldigt svårt att fungera så valde både jag och min dotter
Caroline att välja en annan blogg.

Nu hoppas jag att det här ska fungera mycket bättre :) 

Vet inte riktigt vart jag ska börja då tankarna snurrar och tårarna faller.
Börjar någonstans denna resa tillsammans med er och så får vi se vart vi landar.
Sommaren började med att min svägerska som var endast 55 år ,plötsligt avled.

Det var en fullkomlig chock för oss alla.
Det var ett hemskt besked :( Det hemskaste man kan få.
Hatar de där telefonsamtalen. Det är inte första gången de kommer.
Minns fortfarande samtalet ,då min pappa ringde och talade om att mamma dött.
Det var mitt i natten.
Mamma blev bara 56 år. Jag skrek rakt ut. Jag föll ihop och jag grät så att jag knappt kunde andas.

Nu var det alltså dags igen.
Min man Torbjörn, hade precis kommit hem och hans sista arbetsdag var över. Nu skulle den efterlängtade semestern börja.Jag minns hur glad han var, då han kom uppför grusgången till vårt hus. Men,han hann knappt in i hallen, då telefonen ringde.
Det var min svärmor.
Det blev tyst . Jag såg att Torbjörns ansiktsutryck ändrades. Borta var glädjen.
Ögonen fylldes av tårar.

Det blev begravning och den var jättefin.
Åh, vi tycker så synd om barnen.
De är så fina allihop. Maria, Mikael, Sara och Gonny.
Carolines vackra , duktiga och fina kusiner.

Meningen var att vi skulle ha bjudit hem alla barnen och att vi skulle ha grillat och haft det mysigt.

Men redan under begravningen mådde Caroline dåligt.
Faktum är att jag och min man under en längre tid sökt och sökt och sökt hjälp för Caroline, då hon inte känt sig frisk.
Men ni vet kanske hur det fungerar.
Tyvärr blir barn ..inte vuxna heller tagna på allvar :(
Utan alla möjliga felaktiga diagnoser gissas och ställs,
istället för att prova lite dyrare alternativ såsom dataröntgen och magnetröntgen.
Nej, man får snällt åka hem. Om och om igen.Igen och igen och igen.
Och det värsta är att detta händer alltför ofta och för alldeles för många.


Jag berättar mer om detta i ett annat inlägg.
Jag är för arg.
För besviken på sjukvården just nu.
Men jag tackar Gud att jag varit envis och inte gett upp.

Vår dotter Caroline <3

Det har varit en otroligt tung och jobbig tid, då vårt enda barn Caroline Taxén nyligen fick beskedet om att hon drabbats av cancer. Cancer i hjärnan :(  Att skriva de orden känns helt overkligt. Såsom att prata om någon annan.
Men det är ingen annan.
Det är mitt barn. Vårt. Min mans (Torbjörns) och mitt.
Tårarna faller igen.
De går inte att hejda.
Caroline som hela sitt liv hållit på med friidrott, ja nästan i alla fall..sedan hon var 7 år.
Nu är Caroline 20 år. Tänk er! Bara 20 år.
Hon har levt ett riktigt sunt liv med god hemmalagad mat,inga vitaminer eller kosttillskott,
och fritt från cigaretter och alkohol.
Hon älskar naturen och frisk luft och har tränat och tävlat sedan hon var liten. 
Men, vad hjälper det!
Nej, Ingenting tycks hjälpa mot den där hemska cancern.

Det spelar ingen roll vad du gör!
Hur sunt du än lever.
Du drabbas tydligen ändå :(
Barn som vuxna.
Och beskedet kommer alltid, så hemskt plötsligt.
Det slår ner som en bomb och krossar all glädje.
Så även i vårt och Carolines fall.

Nu börjar orken att ta slut.
Lägger mig brevid Caroline en stund.
Vi hörs igen.

Här är en länk till Expressen om ni vill läsa om vår dotter Caroline.

Jag ska försöka uppdatera min blogg så ofta jag orkar.
Många kramar till er alla helt underbara vänner.
Finns inga ord att förklara hur tacksam jag , Torbjörn och Caroline är för ert enorma stöd.
Låt oss tillsammans kämpa mot den där elaka vidriga cancern!